Ortomolekylär medicin del 1
Jag är intresserad av OM (ortomolekylär medicin) och alternativ medicin. Jag är dock noga med att det skall ske med forskning och under kontrollerade former då det finns en hel del skojare som vill åt dina pengar. Jag kommer i detta inlägg presentera lite vetenskapliga fakta.
OM
Begreppet Ortomolekylär medicin grundades av Biokemisten Linus Pauling.
Linus Pauling, född 28 februari 1901, var en amerikansk fysikalisk kemist, biokemist och fredsaktivist.
Pauling var en föregångare i tillämpningen av kvantmekanik på kemi och mottog Nobelpriset i kemi 1954 för sitt arbete med kemiska bindningar. Han gjorde också viktiga bidrag till kristall- och proteinstrukturbestämning, och var en av molekylärbiologins grundare.
Pauling mottog också Nobels fredspris 1962 för sin kampanj mot ovanjordiska kärnvapenprov. Han är därmed den ende person som har fått två Nobelpris som ensam mottagare. Tre personer till har fått flera Nobelpris, men då har åtminstone något av dem varit delat. Han tilldelades också den amerikanska utmärkelsen National Medal of Science 1974 och den brittiska Davymedaljen 1947.
OM innebär att vid behandling och prevention av sjukdom använda optimala mängder av för kroppen bekanta molekyler. Avsikten med detta är att stödja kroppens biokemiska balans. Inom denna tradition betonas att varje individ är unik i sin biokemi och fysiologi. Detta kallas biokemisk individualitet [3] och det innebär att vi har olika behov av hur mycket vi behöver av enskilda näringsämnen för att vi ska hålla oss friska. Många inriktningar (näringsmedicin, funktionesmedicin etc) har hämtat inspiration från OM.
Dagens medicin är i bästa fall en vetenskap, där kunskap om naturen/verkligheten utvecklas genom en systematisk och kritisk metod. Mycket av det som presenteras som vetenskap kan dock vid närmare analys visa sig vara en myt. Av stor betydelse är att välgjorda positiva studier av näringsämnens betydelse för hälsan ofta förnekas, förtalas och förvanskas i media. Samtidigt hävdas att vit-och mineraler i form av tillskott i låga eller måttliga doser är farliga [4-6]. För att finna stöd för detta används metaanalyser av metodologiskt så dålig kvalitet att de inte borde accepteras för publicering i ansedda vetenskapliga tidskrifter[7]. Att så ändå sker säger en del om villkoren i dagens medicin. I OM tradition anses välgjorda fallstudier, men även dubbelblinda och kontrollerade undersökningar, viktiga för medicinsk kunskapsutveckling.
Egna eller kroppsfrämmande ämnen?
De ämnen vi får i oss kan indelas utifrån hur väl molekylerna kan passa in i kroppens naturliga biokemi. Kroppsegna (lr ortomolekylära) ämnen får vi från den föda vi ätit i tusentals generationer, men också i näringstillskott. Dessa ämnen är av stor betydelse i traditionell medicin, och av speciellt intresse vid kroniska och recidivetande sjukdomar.
De ämnen som kallas för läkemedel är avsedda att behandla sjukdom. Patentlagstiftningen innebär att dessa vanligen är kroppsfrämmande molekyler - xenobiotika. Läkemedel har stor betydelse vid akuta sjukdomar. Men här kommer det intressanta!
Flera av de bästa läkemedlen är kroppsegna substanser som adrenalin, insulin och kortison.
Gifter är inte avsedda att komma in i våra kroppar men på få generationer har människan framställt ett mycket stort antal kroppsfrämmande ämnen som idag återfinns i våra celler. Hur mycket detta belastar vår hälsa vet vi alltför lite om.
Källförteckning
http://www.ortomolekylar.se/files/documents/090716185453_OMintro07BoJ.pdf
http://sv.wikipedia.org/wiki/Xenobiotika
[3] Williams R. The concept of genetotrophic disease. Lancet 1950;255:287-9.
[4] Bjelakovic G, et al. Antioxidant supplements for prevention of gastrointestinal cancers: a systematic review and meta-analysis. Lancet 2004;364:1219-28.
[5]. Miller ER III, et al. Meta-analysis: highdosage vitamin E supplementation may increase all-cause mortality. Ann Intern Med 2005;142:37-46.
[6]. Bjelakovic G, et al. Mortality in randomized trials of antioxidant supplements for primary and secondary prevention: systematic review and meta-anaysis. JAMA 2007; 297:842-57.
[7] Jonsson BH, Dalén P, Arfors KE. Sjukvårdens ointresse för näringsämnens effekter måste brytas. Läkartidningen 2005;102: 1559-60.
OM
Begreppet Ortomolekylär medicin grundades av Biokemisten Linus Pauling.
Linus Pauling, född 28 februari 1901, var en amerikansk fysikalisk kemist, biokemist och fredsaktivist.
Pauling var en föregångare i tillämpningen av kvantmekanik på kemi och mottog Nobelpriset i kemi 1954 för sitt arbete med kemiska bindningar. Han gjorde också viktiga bidrag till kristall- och proteinstrukturbestämning, och var en av molekylärbiologins grundare.
Pauling mottog också Nobels fredspris 1962 för sin kampanj mot ovanjordiska kärnvapenprov. Han är därmed den ende person som har fått två Nobelpris som ensam mottagare. Tre personer till har fått flera Nobelpris, men då har åtminstone något av dem varit delat. Han tilldelades också den amerikanska utmärkelsen National Medal of Science 1974 och den brittiska Davymedaljen 1947.
OM innebär att vid behandling och prevention av sjukdom använda optimala mängder av för kroppen bekanta molekyler. Avsikten med detta är att stödja kroppens biokemiska balans. Inom denna tradition betonas att varje individ är unik i sin biokemi och fysiologi. Detta kallas biokemisk individualitet [3] och det innebär att vi har olika behov av hur mycket vi behöver av enskilda näringsämnen för att vi ska hålla oss friska. Många inriktningar (näringsmedicin, funktionesmedicin etc) har hämtat inspiration från OM.
Dagens medicin är i bästa fall en vetenskap, där kunskap om naturen/verkligheten utvecklas genom en systematisk och kritisk metod. Mycket av det som presenteras som vetenskap kan dock vid närmare analys visa sig vara en myt. Av stor betydelse är att välgjorda positiva studier av näringsämnens betydelse för hälsan ofta förnekas, förtalas och förvanskas i media. Samtidigt hävdas att vit-och mineraler i form av tillskott i låga eller måttliga doser är farliga [4-6]. För att finna stöd för detta används metaanalyser av metodologiskt så dålig kvalitet att de inte borde accepteras för publicering i ansedda vetenskapliga tidskrifter[7]. Att så ändå sker säger en del om villkoren i dagens medicin. I OM tradition anses välgjorda fallstudier, men även dubbelblinda och kontrollerade undersökningar, viktiga för medicinsk kunskapsutveckling.
Egna eller kroppsfrämmande ämnen?
De ämnen vi får i oss kan indelas utifrån hur väl molekylerna kan passa in i kroppens naturliga biokemi. Kroppsegna (lr ortomolekylära) ämnen får vi från den föda vi ätit i tusentals generationer, men också i näringstillskott. Dessa ämnen är av stor betydelse i traditionell medicin, och av speciellt intresse vid kroniska och recidivetande sjukdomar.
De ämnen som kallas för läkemedel är avsedda att behandla sjukdom. Patentlagstiftningen innebär att dessa vanligen är kroppsfrämmande molekyler - xenobiotika. Läkemedel har stor betydelse vid akuta sjukdomar. Men här kommer det intressanta!
Flera av de bästa läkemedlen är kroppsegna substanser som adrenalin, insulin och kortison.
Gifter är inte avsedda att komma in i våra kroppar men på få generationer har människan framställt ett mycket stort antal kroppsfrämmande ämnen som idag återfinns i våra celler. Hur mycket detta belastar vår hälsa vet vi alltför lite om.
Källförteckning
http://www.ortomolekylar.se/files/documents/090716185453_OMintro07BoJ.pdf
http://sv.wikipedia.org/wiki/Xenobiotika
[3] Williams R. The concept of genetotrophic disease. Lancet 1950;255:287-9.
[4] Bjelakovic G, et al. Antioxidant supplements for prevention of gastrointestinal cancers: a systematic review and meta-analysis. Lancet 2004;364:1219-28.
[5]. Miller ER III, et al. Meta-analysis: highdosage vitamin E supplementation may increase all-cause mortality. Ann Intern Med 2005;142:37-46.
[6]. Bjelakovic G, et al. Mortality in randomized trials of antioxidant supplements for primary and secondary prevention: systematic review and meta-anaysis. JAMA 2007; 297:842-57.
[7] Jonsson BH, Dalén P, Arfors KE. Sjukvårdens ointresse för näringsämnens effekter måste brytas. Läkartidningen 2005;102: 1559-60.
Kommentarer
Trackback
