Donsoderqvist

Talade med min kusin som nyligen hoppat bungy-jump och då jag frågade hur det kändes gav hon mig denna eminenta beskrivning:

- "det var helt omöjligt att blunda fast jag ville

och när jag föll kändes det som att hjärtat exlploderade

det blev liksom för stort föratt få plats i bröstet

eller kanske flög det så högt upp i halsgropen att jag inte kunde andas".



Tanken fick mig att fundera kring kroppens försvarsmekanismer. Jag har höjdskräck och då jag kollar ner från en mycket hög höjd eller dyligt fylls jag av en ångest och rädslan och vill bara därifrån. Min reaktion är "fara" och signalerar att jag skall undvika den.

I min kusins fall har jaget i henne förnuftigt resonerat i omedvetna termer med hennes drifter och försvarsmekanismer och intalat sig själv att det är ofarligt även om man inte kan hejda ens instinkter om fara. Tiondelen av en sekund efter att hon hoppat av avsatsen så sker en konflikt i hjärnan, ryggmärgen och kroppen som får mig att undra hur tankegångarna ser ut. Kroppen fylls av diverse hormoner som adrenalin m.m men vad händer i hjärnans kemi samt i ens medvetande under de där sekunderna och strax efteråt då man från att "jag döööörrrrr" insett att "jag klarat det", "jag överlevde".

Skulle vara skitkul att se en vetenskaplig analys (och hur fan genomför man en sådan???) på¨ett bungyjump.

Nåväl det var bara en psykologisk konstruktion av hur händelsen kan ha sett ut och fick mig att fundra lite....
Grymt imponerande, kusin !!!!