Donsoderqvist

Vad är kvantfysik?

Redan den gamle greken Demokritos myntade begreppet atomer för materiens byggstenar, för det allra minsta, det odelbara. Men det var först över 2000 år senare -- i början av 1900-talet -- som det blev tekniskt möjligt att verkligen påvisa atomernas existens, och då visade det sig naturligtvis att de inte var odelbara; en värld av protoner, elektroner och andra partiklar började skönjas. Det blev nu meningsfullt att börja undersöka vilka lagar som gällde i denna mikroskopiska värld.

De flesta fysiker hade förväntat sig att de mikroskopiska lagarna skulle ha mer eller mindre samma karaktär som de som man redan kände till från den makroskopiska tillvaron. Många hoppades kanske till och med att den mikroskopiska fysiken skulle vara identisk med den makroskopiska.

Ett par decennier in på 1900-talet stod det dock klart att de mikroskopiska fenomenen var drastiskt annorlunda än de som man dittills lärt känna. Den nya fysiken som så småningom växte fram för att beskriva dessa fenomen -- kvantfysiken -- hade många oväntade och helt nya inslag. Till exempel sa den att tillvarons skeenden i grunden är slumpmässiga, och att fysikens uppgift endast kan vara att ange sannolikheter. Kanske ännu märkligare var att många av de grundläggande begreppen i den klassiska fysiken verkade förlora sin exakta mening på den mikroskopiska skalan. Dessutom verkade kvantfysiken leda till oacceptabla paradoxer om man drog ut dess konsekvenser till den makroskopiska nivån.

Många fysiker, däribland Albert Einstein, kunde aldrig acceptera kvantfysikens många ointuitiva inslag, och vägrade tro att den kunde utgöra en fundamental beskrivning av verkligheten. Dessa fysiker skulle komma att få fel. Det är inte bara så att kvantfysiken har visat sig vara oerhört framgångsrik. Man har experimentellt kunnat visa att några av dess mest besynnerliga aspekter faktiskt måste genomsyra varje fundamental teori som beskriver verkligheten.

Kvantfysiken handlar om små partiklars beteende. Riktigt små partiklar kan bete sig både som vågor och partiklar.
kvantfysik är alltså fysik som beskriver struktur och skeenden på atomär och subatomär nivå grundad på att materia och strålning har ett "grynigt" eller diskret uppförande och i många fall uppträder som odelbara enheter. Exempel: elektromagnetisk strålning är en ström av ljuspartiklar (fotoner); en elektron i en atom kan bara befinna sig i vissa, bestämda banor (energinivåer).

Kvantfysiken studerar den mest fundamentala rörelsen till vetande, den där rörelsen kvantifieras.

"Vi känner väl alla att vi är eviga?"

En gammal filosofisk trätobroder ställde för många herrans år sedan den retoriska frågan (vi var mycket yngre då).

Hans tanke var naturligtvis att vi hade en odödlig del som inte var förgänglig som kroppen. Dessutom antog han att vår medvetna upplevelse gav oss en visshet om detta.

Den kunskap kvantfysiken förmedlar ger honom delvis rätt. Vår subjektiva upplevelse av världen är bara en del av en upplevelse som är, om än inte evig, oändligt multiplicerad.

Tänk för ett ögonblick på den subjektiva utgångspunkten som en punkt mitt i en sfär och själva upplevelsen som ett snitt genom sfären där punkten är en del av snittytan. Hur många sådana snitt finns det? Jo, lika många som det finns punkter på en linje, oavsett hur kort linjen är, nämligen oändligt många.

Det här är en del av matematiken som är svår för de flesta. Att oändligt många reella tal kan ligga inom intervallet 0 till 1 är emellertid nödvändigt för att inte rörelse ska vara omöjlig enligt den gamla rörelseparadoxen  inte vore ändlig skulle ingen kunna förflytta sig från ett ställe till ett annat.

Att uppleva är att minnas. Om vi tänker oss varje snitt i sfären som ett subjektivt ögonblicksminne så behöver vi ett sätt att beteckna summan av alla möjliga subjektiva ögonblicksminnen.

Källa:
http://www.physto.se/~holst/kvant/kvantfysik.html
http://paranormal.se/topic/kvantfysik.html
http://www.ne.se/kvantfysik
http://hem.bredband.net/b124876/kvantmedvetande.htm